Nils-Bertil Dahlander 1928–2011

Personanteckningar

Källa: OrkesterJournalen

Dahlander, Nils-Bertil - trumslagare

(13 maj 1928 - 6 juni 2011)

Nils-Bertil Dahlander var en av de svenska musiker som prövade lyckan i USA och som dessutom på kort tid etablerade sig där som flitigt anlitad trumslagare. Han var en mångsidig musiker vars spel passade in i de flesta sammanhang.

Under artistnamnet Bert Dale kunde han under många år höras i trior ledda av jazzpianisterna Teddy Wilson och Earl Hines. Han spelade gärna också äktsvensk "gammal dansmusik", bland annat på uppmärksammade skivor med dragspelarna Andrew Walter och Olav Wernersen.

Nils-Bertil föddes i Mölndal och växte upp i Göteborg. Föräldrarna var musikaliska och spelade på fritiden, Som ung fick Nils-Bertil undervisning i både piano och fiol. Men han ville spela trummor och fick sitt första trumset när han var 12-13 år. Han spelade i olika amatörband och kom så småningom en tid till dragspelaren Lola Svensson och hennes orkester på restaurang Kungshall.

Nils-Bertil var en äkta göteborgare, han spred festliga historier omkring sig och det brukade sägas att det inte fanns ett speljobb som han inte kunde snacka sig till. Efter militärtjänsten ordnade han 1948 ett kontorsjobb på en av Svenska Amerikaliniens båtar till New York. Han gjorde fyra resor och fick därmed tillfälle att höra storheter som Charlie Parker, Thelonious Monk, Coleman Hawkins och Max Roach.

Hemma i Göteborg startade, den då Parkerfrälste, Ingmar Glanzelius i slutet av 1940-talet ett bopband där han själv spelade altsax med Nils-Bertil på trummor, Beppo Gräsman trumpet, Bengt Hallberg piano och Lennart Larsson bas. Sitt första proffsjobb fick Nils-Bertil med Gösta Haags orkester sex kvällar i veckan på restaurang Kungsgillet och därefter spelade han med Malte Johnsons storband på dansrotundan på Liseberg.

Sedan tog han ett välbetalt jobb med Arne Hülphers orkester som spelade med en turnerande isrevy. Men efter en tid stod han inte ut i den miljön, och när revyn sensommaren 1950 kom till Stockholm hoppade han av.

Han återvände till Göteborg och tog jobb i orkestern på Stora Teatern där han fick goda möjligheter att träna upp sin notläsning. 1951 var han i Stockholm och medverkade bland annat vid en av Lars Gullins första grammofoninspelningar i eget namn. Han vikarierade också en tid i Thore Ehrlings orkester.

Sommaren 1952 reste han på folkparksturné med Rolf Ericson och startade sedan på hösten en egen Göteborgsbaserad kvartett med Sune Waldehorn vibrafon, Rune Gustafsson gitarr och Bengt Carlsson bas. Den blev snabbt populär och till detta bidrog säkert också sångerskan, det nya fyndet Sonya Hedenbratt. Man reste flitigt i folkparkerna men våren 1954 hade Nils-Bertil bestämt sig för att ge sig iväg till jazzens hemland USA.

När han kom till New York visade det sig att Norman Granz, som lovat att hjälpa honom med ett jobb, befann sig i Los Angeles. På vägen dit stannade Nils-Bertil till i Chicago där några svenskar visade honom till jazzklubben Bee Hive som låg i de svartas stadsdel South Side.

En kväll frågade Nils-Bertil om han fick sitta in, och resultatet blev ett fast jobb i huskompet. På klubben spelade han sedan som ensam vit med storheter som Lester Young, Wardell Gray, Sonny Stitt och Sonny Rollins, som kom dit på veckolånga engagemang. Från Chicago skrev han också resebrev hem till jazztidskriften Estrad, som utlyste en tävling om ett passande artistnamn för honom. Någon föreslog Bert Dale och det använde han sedan under många år.

Så småningom tog han sig till Los Angeles-området och i samband med ett inhopp på klubben The Lighthouse i Hermosa Beach hörde vibrafonisten Terry Gibbs honom och engagerade honom till sin kvartett. Med Gibbs spelade han sedan fram till hösten 1955, då han återvände till Sverige mest för att hälsa på sina föräldrar.

Han hade inte varit hemma länge förrän trumpetaren Chet Baker ringde och bad honom följa med på en tremånaders Europaturné.

Året därpå var Nils-Bertil i Stockholm där han bland annat gjorde skivinspelningar med Lars Gullin. Han var också med i första upplagan av Harry Arnolds radioband. Men det fann han inte särskilt inspirerande. I en intervju sa han: "Man gick in i en studio, där satt folk och där kom noterna, och det var one, two, three, four, så det var väl inget riktigt 'excitement', det var något som saknades."

1957 återvände han till USA, gjorde i Los Angeles en egen LP, Skål för Norman Granz, utgiven på dennes märke Verve (aldrig återutgiven på CD) och började spela med pianisten Teddy Wilsons trio tillsammans med Arvell Shaw på bas. Där blev han kvar i flera år och spelade därefter länge med pianisten Earl Hines. I slutet av 1960-talet gifte han sig, fick två döttrar och adopterade en.

1970 slutade han med Hines och nu följde en period av närmare tio år då han mest ägnade sig åt familjen. Han ströspelade ändå i olika sammanhang, bland annat på de "jazzpartyn" som från 1963 årligen arrangerades under Labor Day-helgen av coloradomiljonären Dick Gibson (1926-98), exempelvis i skidorten Aspen, där Dahlander i många år hade sin amerikanska hemvist.

Han började också att allt oftare dyka upp hemma i Sverige; det blev så småningom så, att han flyttade in i sitt radhus i Göteborg på våren och återvände till USA på hösten. Flera gånger gav han på egna märket Everyday ut skivor som han framförallt sålde vid sina framträdanden. På senare år spelade han under vintersäsongen ofta på olika kryssningsfartyg och på somrarna hemma i Sverige, under 1990-talet inte sällan med saxofonisten Kenneth Arnström, bland annat på Jazzens Museum i västmanländska Strömsholm.

Dit skänkte han också sina trummor när han som 80-åring beslutade sig för att sluta spela. Han avled i sitt hem i Mesquite, Nevada, USA, där han under sina sista år bland annat ägnade sig åt konstmåleri.

Pressbild från 1957, tagen i samband med lanseringen av Dahlanders LP på Verve